Det fanns inga pengar hemma till sånt. Skulle jag få en moppe var det upp till mig.
Så på våren gjorde jag min prao, lite nervös, lite försynt, och hade turen att få mitt förstahandsval: Matkällan i Östersund, då låg den lilla restaurangen i gatuplanet under dåvarande KappAhl. Det var två goda vänner, ett par kompisar, som drev stället. De såg mig mer än jag såg mig själv. I dag finns restaurangen kvar men på Rådhusgatan.

Blyg och osäker

Jag var blyg. Lite rund om kinderna. Osäker på vad jag kunde bidra med. Men de tog emot mig som om jag redan var en i gänget. Och plötsligt öppnade sig en värld jag aldrig varit i.Det blev min tvåveckorskurs i det riktiga livet. Att diska tills ångan slog upp i ansiktet. Blanda senapsdressing i stora hinkar. Riva ost i en brummande maskin. Stå och knåda pizzasallad med all min kraft. Och mitt i allt, deras skratt, deras tålamod och sättet de gav mig ansvar som om det var självklart. När praon var slut, och våren gick över i försommarljus, tog jag mod till mig: "Skulle ni… eh… ha något sommarjobb?" De log. Sa ja direkt.

Jobb direkt

Tre veckor i juli blev det. Disk, sallad, sena kvällar och en känsla av att jag faktiskt gjorde nytta. Och den sommarlönen räckte till mopeden. En DBS Sport.Först då köpte jag hjälmen den kändes som ett kvitto på att jag klarat något själv. Varför berättar jag det här? För att två helt vanliga människor gav en 15-åring en chans. Den chansen blev större än någon av oss förstod.

Du kan göra skillnad

Just nu finns det många unga som letar sin praoplats. De hoppas att någon ska öppna en dörr. Det är här du kommer in. Du som driver företag, förening eller organisation kan göra en större skillnad än du tror.En praoelev kan vara en kommande kollega, någon som hittar sin framtida väg hos just er.
Eller bara ett barn som behöver en trygg vuxen som säger ”kom, du får vara med”.

Vill du vara den som gör skillnaden?

Läs mer och anmäl intresse här

Det är ingen stor insats för dig, men för någon 15-åring kan det bli allt.