Lugnt mitt i stormens öga

Kvinna bakom ett fönster med en skyddsmask i handen

På Hällebo har alla fast anställda medarbetare en personlig skyddsmask -90, men det är inget man använder i vardagen med friska patienter. Jenny Henriksson har aldrig behövt använda sin. Foto: Anneli Åsén

Att vara undersköterska på ett äldreboende mitt i coronapandemin och dessutom själv bli smittad av Covid-19. Hur är det?
– Många tror att det är kaotiskt, men jag har känt mig lugn och trygg hela den här våren, berättar Jenny Henriksson som är undersköterska på Hällebo.

Det är årets varmaste dag när vi besöker äldreboendet Hällebo i Offerdal. Personalen sitter ute och njuter av solen på sin lunchrast. En bil full med blommor rullar in. Det är en 90-åring som ska firas. Det mesta verkar vara sig likt på Hällebo. Fast ändå inte. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn som ska uppvakta jubilaren har inte fått träffa henne på flera månader och nu får de ses bakom plexiglas. Undersköterskan Jenny Henriksson visar upp sin personliga skyddsmask -90 när vi möts och det är hennes första arbetsdag efter en lång sjukskrivning för Covid-19. Samtidigt är det påfallande lugnt mitt i stormens öga.

– Det har nog varit allra tuffast för de anhöriga, vi har ju vetat att de äldre har det bra, funderar Jenny.
Krokoms kommun var tidigt ute med att införa besöksrestriktioner på äldreboendena.

– Det var nog då jag fattade att det här viruset var något större och allvarligare än vi varit med om tidigare, berättar Jenny.

Inne på Hällebo tyckte de flesta att det var bra att kommunen tog det säkra före det osäkra och stängde boendena. Det började komma larmrapporter från andra håll i landet om skyddsutrustning som tog slut. Personalen reagerade olika, de flesta behöll lugnet medan några blev rejält rädda.

– Vi har fått lufta de känslor vi har haft. Det har varit okej att vara orolig och okej att vara lugn. Det har känts viktigt, säger Jenny.

Den största oron var för de äldre, mina sköra, tänk om jag hade smittat någon!

När vi besöker boendet den sista maj har ingen vårdtagare på något av kommunens äldreboenden blivit smittad av Covid-19. Däremot blev Jenny själv sjuk. Den 1 maj vaknade hon och kände sig förkyld och ringde sin chef. Det var tredje vändan sedan mars som hon var hemma med lättare förkylningssymptom, men den här gången var det lite annorlunda.

– Jag kände mig snabbt bättre, men smak och lukt försvann och då bad jag min chef att få göra ett coronatest.

Det gick snabbt att få bli provtagen och resultatet kom redan dagen efter. Jenny Henriksson var den första i personalen på Hällebo som testat positivt för Covid-19.

– Den största oron var för de äldre, mina sköra, tänk om jag hade smittat någon! Det var en sådan lättnad när ingen fler blev sjuk, berättar Jenny.

När det här är över hoppas jag att vi förutom hyllningar också får högre lön.

Tiden gick och Jenny blev aldrig särskilt sjuk, bara trött, en speciell sorts trötthet som kom väldigt plötsligt.

– Det har varit som att någon slagit av strömmen. Jag har varit som ett litet barn, haft svårt att hålla ögonen öppna, säger hon.

Efter en månads sjukskrivning är Jenny tillbaka på jobbet. Där har coronapandemin blivit någon sorts vardag. Anhöriga har kontakt med de boende via läsplattor. Aktiviteterna för de äldre sker i smågrupper. Hygienrutinerna sitter i ryggmärgen.

– När det här är över hoppas jag att vi förutom hyllningar också får högre lön. Många har nog förstått vilket viktigt jobb vi gör, säger Jenny Henriksson.

Elisabeth Wickzell