Marianne Gråik har hela sitt liv levt med renarna, och hennes barnbarn gör nu det­samma. Livet kretsar kring deras vandringar mellan fjäll och skogsland. Det finns många glädjeämnen men också en önskan om större respekt för natur och djur bland fjällbesökare.

Marianne Gråik är lite svävande i sin beskrivning av var hon bor. Hennes hem är där renarna är säger hon. Tillsammans med sin familj, maken, fyra barn och sju barnbarn, flyttar de mellan vinterbetesmarker och sommarfjället. Krokvåg, Stugun, Hammerdal, Valsjöbyn – det är stora områden de verkar inom, pendlar emellan och befinner sig i under årets olika perioder.

– Med åren har jag väl tyckt att det blir allt tråkigare att packa och putsa fönster. Det är väl den biten som jag försöker minska på, säger hon och skrattar lite.

Arbetet med renarna gör hon tillsammans med familjen och med samebyn Jijnjevaerie, en av tre samebyar i Krokoms kommun. Marianne, som hunnit bli 55 år, har med ålderns rätt sökt sig till fysiskt mindre utmanande uppgifter som renskötare.

– Nu under vintern har jag varit ansvarig för utfodringen och det innebär ändå slitsamt jobb med mycket snö och riktigt kallt. Renlav, hö och sedan pellets måste till för att renarna ska klara sig under vintern.

Mariannes liv har alltid kretsat kring renar, naturen, årstider och väder. Att läsa renarna, förstå vad de vill och vad de behöver är en kunskap som gått i arv i generationer. Renarnas behov styr hennes dagar.

– Jag trivs med att vara ensam med renarna, jag behöver inte vara med människor hela tiden. Kommunikationen med renarna gör mig glad.

I tio år var hon också ordförande i samebyn Jijnjevaerie, ett arbete som hon beskriver som bitvis kämpigt där skogspolitik, rovdjursfrågor, utökad infrastruktur, klimat och turism är svåra frågor. Övergripande beslut spelar stor roll för samernas liv och tillvaro.

– Vi är så beroende av många andras beslut – och vi är en minoritet i en demokrati där majoritetsbeslut tas. Har vi inte tillgång till betesmark har vi ingen rennäring, säger Marianne.

Efter en tuff vinter, bitvis kall och med mycket snö, ser Marianne fram emot våren. En anledning är att hon älskar att åka skidor.

– Skidåkningen sitter i vårt dna, det är samernas sätt att färdas. Jag är ett med alla sinnen och intryck när jag färdas tyst på skidor.

Men hon hoppas trots allt att våren blir kort och sommarens växtlighet frodig, för renarnas skull. Förhoppningsvis kan familjen fira att renarna klarat ännu en vinter, och glädjas åt de nya renkalvar som föds.

– Det blir lite lättare och gladare att andas då och jag ser även fram emot att få fiska igen. Sedan tycker jag att det är härligt att jaga älg på hösten. Locka och vänta. Helst ensam.

Hon önskar också att den allt större skaran av fjällbesökare kunde ha en respektfull inställning till naturen och hon skickar under samtalet med en önskan och uppmaning till sommarens fjällbesökare.

– Förståelsen för och ödmjukheten inför naturen har blivit allt sämre bland de som besöker fjällen. Nu verkar det som många försöker överrösta naturen. Det måste vi försöka ändra på. Alla kan lära sig mycket mer av en lugnare och lite ödmjukare närvaro i naturen – renar är också ett stresskänsligt djur. Fjället är dessutom vår arbetsplats och ett kulturlandskap.